Ser vi det vi vill se?

Varje hostning får oss att rycka till. En nysning leder till irriterat sneglande mot den nysande. Människor med ansiktsmasker passerar varandra och ser noga till att inte vidröra någon annan. Münchens flygplats känns surrealistisk och det knyter sig i magen. Inget land har ännu stängt sina gränser men insikterna om Covid 19 växer och så här i efterhand var det bara några dagar innan Europa drabbas av nedstängningar, en enorm påfrestning på vården och tragiska dödstal. Men vi är alla ändå på tå, mer uppmärksamma och nervösa.





Jag har aldrig hört så många hosta och nysa som på hemfärden från Västbanken, Palestina där jag tillbringade två veckor med att hantera konflikter av olika slag. Den där nysningen, som i vanliga fall går mig helt förbi, blir till ett hot och jag registrerar hur människor runt om mig stelnar till och håller avstånd. Var det inte fler som verkar sjuka än vanligt? Alla de här människorna kan väl inte bära på det där viruset? Nyheterna om att Corona sprider sig lyser från varje tidningsomslag men känns fortfarande ganska långt bort.

Självklart var inte alla de här människorna sjuka även om de nös, hostade eller harklade sig. Människor på flygplatser och flygplan, där luften är torr och kall, nyser ofta även i vanliga fall. Men den dagen märkte vi alla nysningarna. Vi noterade hostningar eller en harkling eftersom vi var så fokuserade på att skydda oss, hålla oss på den säkra sidan. Jag förflyttade mig mot min gate, orolig att något skulle stoppa mig då människor hade pratat om att det skulle införas ut- och inreseförbud av olika slag. Kände mig liten och ensam och tyckte att alla människor såg hängiga ut. Hotfullt sjuka.


En av utmaningarna i laddade situationer är att kunna skilja tolkningar från observationer.

Att notera skillnaden mellan bedömningar av vad någon gör och varför de gör det, kontra att faktiskt kunna beskriva vad vi ser eller hör är ett sätt att skärpa både observationsförmåga och sin förmåga att kommunicera på ett sätt som andra kan känna igen sig i. De två veckorna i Palestina påminde mig om värdet av att inte bara skilja observationer från tolkningar utan att också ge utrymme för många olika observationer, från olika människor. Att inte var rädd för att höra mer intryck från en situation, utan våga ta in fler för att bilden ska bli mer komplett. För även om vi har lärt oss att skilja observationer från tolkningar är det bara vissa observationer vi kommer att lyfta fram. Konflikter är ofta komplexa och just därför är snabba enkla lösningar sällan det vi letar efter. Vi behöver våga se världen ur andra människors ögon för att se vad som behöver förändras i en konflikt.

Men vad är det som gör att vi observerar just det vi observerar? Att vi ser vissa saker, men inte andra. Att jag registrerar en hostning från någon flera hundra meter bort har förstås att göra med att den utmanar mina behov av trygghet och förutsägbarhet.

Jag hastar fram genom flygplatsen, uppmärksammar sådant som jag i vanliga fall inte märker. Varje nysning eller harkling tolkas genom känslor av oro, rädsla eller irritation. De hostar väl i armvecket? ser till att inte nysa på någon? Ser inte den där personen ut att ha feber?

Starka känslor bubblar upp, svåra att ignorera även om jag försöker tänka logiskt. Min oro växer och andra människor blir ett hot mot att jag ska känna mig trygg. Magen drar ihop sig och hjärtat bultar.


Att uttrycka vad vi observerat säger ibland mer om oss och om vad vi behöver än det beskriver en viss situation till fullo. Något som är lätt att se när det gäller hur andra kommunicerar och väljer ut viss fakta att framföra, men kan vara lite mer utmanande att uppmärksamma när det är vi själva som talar.

En man med munskydd passerar, men jag ser ändå att han ler när han ser på mig och jag ler tillbaka, värmen från hans ögon når mig direkt. Värmen sprider sig ner i magen och jag fortsätter le och ser på en kvinna jag möter. Hon ser upp på mig och jag får ett leende tillbaka när jag ler mot henne. Jag känner mig inte otrygg längre. Rädsla ja, men inte otrygghet. Skärrad, men inte ensam. Påmind om att människor vill varandra väl.

Många människor är rädda just nu, behöver trygghet men också att bli sedda, känna sig viktiga, uppleva att de räknas. Det finns många sätt att se människor. Vi kan göra som mannen gjorde mot mig, le mot andra. Vi kan skriva ett brev, ringa ett samtal, sjunga och spela in någons älsklingssång, hjälpa någon med ett ärende, stanna till med någon som behöver bli hörd, ringa och erbjuda emotionellt stöd åt någon som behöver bli hörd.


Låt oss tillsammans göra våren 2020 till den period i livet då vi ler mest mot varandra, hjälper varandra och skapar band som ett virus inte kan komma åt.


Ett bidrag från oss är att vi nu och fram till i höst ger alla som vill ha den, e-boken Kontakt - Om hur NVC och empati har en plats i socialt arbete och vård. Vi hoppas den kan inspirera våra vårdhjältar som varje dag möter utmaningen med att se människan bortom smittan.


Om du hade tänkt gå kurs med oss i vår som nu är framflyttade kan vi tipsa om några kurser online. Bland annat hur du kan lägga upp dina egna studier i NVC.

254 visningar

Om bloggen:

Vi skriver om olika områden i korta 1-5 minuters bitar.

Vill du lära dig att få ihop helheten är du välkommen på våra utbildningar där vi tränar på att gå från teori till praktik.

 

Läs mer om oss som skriver här.

Liv Larsson & Kay Rung 

Online Årsutbildning i Nonviolent Communication
Varför alla har rätt, men ingen har helt rätt

Utbildningar

NVC_esfl_3_400.jpg

Köp boken här!