Visst hjälper det att bryta ihop.

För ett år sedan deltog jag i världens längsta skidlopp. Nordenskiöldsloppets 220 km. 21 timmar stakade jag mot målet, kände mig ömsom svag, ömsom stark. Just den här dagen var motvinden en stor utmaning i ca 90 km. Men min största utmaning, att få i mig tillräckligt med energi var det som fick mig på fall efter ca 170 km. Jag frös, hade kramp och värk i ena armen och fick inte tillbaka värmen så jag bestämde mig för att bryta.


Frustrerad, besviken och missnöjd var det svårt för mig att höra härliga medmänniskors firande av min insats. De tyckte att det var häftigt att jag åka så långt medan jag hade fullt upp med att sörja att jag inte hade nått ändå fram. Det var svårt att höra firande när jag bara ville sura ner mig. Ett stort behov av att sörja pockade på.


Det fantastiska naturliga mänskliga behovet av att bryta ihop och tillåta besvikelse fick sin gång.

Efter ett par dagar i deppighetens land kom långsamt ljuset tillbaka. Jag började till och med fira att jag brutit eftersom smärtan i armen fanns kvar och den hade garanterat inte blivit bättre av att pusha mig igenom ytterligare 50 km (och som jag fått hjälp med rehabövningar sedan dess). Inte för att jag peppat mig själv, eller målat över känslorna med käcka tankar om att jag minsann är bra som jag är. Utan för att sörjandet fick ha sin naturliga gång. Jag försökte inte hålla mig kvar och älta det jag upplevde som ett misslyckande. Men inte heller låtsas som att det inte fanns där.


Sedan kom långsamt tanken på revansch tillbaka. Som en soluppgång i Jokkmokksskogarna började den skymta mellan trädstammarna. Jag vill prova igen!

Har jag lärt mig min läxa och kan jag gå ett steg längre med den kunskapen? Målet blev att försöka igen i slutet av Mars 2020. (Sedan kom ju NÅGOT mellan - ja, ni vet vad och nu jobbar jag med att sörja det).


Det här med att misslyckas, sörja och komma igen gäller så mycket mer än ett skidlopp jag frivilligt anmäler mig till. Det här handlar om att gå mot mina mål, lyckas och fira, misslyckas och sörja. Livets gång och vår förmåga att dra nytta av vad vi går igenom genom att skörda ny kunskap av det. Ibland kan vi frestas till att vara mer "positiva" än vad vi egentligen är. Det kan göra att vi går för fort fram, upplevs bära masker och att vi inte lär oss av våra erfarenheter. En del av oss fastnar tvärtom i missnöje, ältar och tycker synd om oss själva. Försöker förändra det som inte går att förändra, som vädret eller vad andra tänker om oss. Men både behöver ha sin gång, både sorgen och glädjen behöver få finnas där.


Jag sörjer än att jag inte nådde mitt mål där mitt mellan Kvikkjokk och Jokkmokk. Men har så många andra viktiga mål; att leva fullt ut, utmana mig själv, bidra till andra, ha roligt, utforska vad livet har att ge, lära mig nya saker och att ge det vidare. Och leva fullt ut, gjorde jag i min kamp mot motvinden, tröttheten och kylan. Nu jobbar jag med att tillåta mig att "bryta ihop" och sörja allt som C-virustiden stoppar mig från att göra. Tids nog kommer jag igen men nu finns ju verkligen tiden att sörja och sörja tar ofta tid.


Ta hand om varandra.


Om du vill lära dig mer om hur nyckelskillnader - som den om skillnaden mellan att älta, vältra sig i självömkan och om att ta sig tid att sörja - påverkar dina livsval och din kommunikation läs boken 42 Nyckelskillnader av Katarina Hoffman och Liv Larsson.

0 visningar

Om bloggen:

Vi skriver om olika områden i korta 1-5 minuters bitar.

Vill du lära dig att få ihop helheten är du välkommen på våra utbildningar där vi tränar på att gå från teori till praktik.

 

Läs mer om oss som skriver här.

Liv Larsson & Kay Rung 

Barn och skam
Föräldrar (vuxna) och skam
Lyssna först prata sen - konsten att skapa samarbete
Färdigheter för livet! (NVC introduktion)
Årsutbildning i Nonviolent Communication
International Mediation Intensive in Stockholm
Varför alla har rätt, men ingen har helt rätt

Utbildningar

NVC_esfl_3_400.jpg

Köp boken här!